Personligt rekord - Lycka!

De sista gångerna på hösten jag joggade på spånbanan orkade jag just och just, inte ens varje gång, springa ett varv runt. Idag bestämde jag mig att p.g.a. tidsbrist skjuta upp gymmet tills imorgon då jag slipper titta på klockan och istället ge mig på en kort joggingtur. Fatta känslan då jag gjorde personligt rekord och joggade till spånbanan (1,5 km), i runt den (1,5 km) och hem tillbaka (1,5 km). Tro fan att jag tänkte sluta springa vid 4,5 heller så jag tog några kvarter extra. För första gången i mitt liv har jag sprungit över 3 km. över 4 km. Och till och med över 5 km. Det har varit ett träningsmål och en dröm att klara det, men p.g.a. benhinneinflammationerna (och värdelös kondition) är det något jag trott att alltid skulle vara utanför mina ramar.

Så, hur kommer det sig att jag plötsligt orkade springa dubbelt längre än tidigare? Det beror nog på flera faktorer men några av dem kan jag gissa mig till. För det första var det svalt och småregnigt.Den stora skillnaden mot tidigare var nog att jag på kursen lärde mig träna i pulszoner och genom att hållas i rätt pulszon så kroppen orkade arbeta aerobt. Det gjorde visserligen att ett barn hade gått förbi mig om det velat men det skiter jag i. Det må ha tagit mig 45 minuter att springa 5 km men jag är nöjd ändå. Nu vet jag att jag klarar 5 km och kan börja jobba ner tiden. Shit pommes frites vad jag är glad nu :)

Och det som gör det ännu bättre: jag var inte dödens, jag hade fortfarande orkat någon kilometer till skulle jag tro. Men det finns gränser för hur mycket man kan öka utan att riskera benhinneinflammation igen.